Summering av första veckan

Åter på plats

Att komma till Dauin är verkligen som bommul för själen, man kommer in i ett skönt lugn. Resan ner gick tämligen bra och efter en natt i Manila kunde den sista sträckan på en timma och femton minutter göras och så var man så på plats. Sex veckor framför sig, känns i dagsläget välbehövligt. På resorten råder ett lugn då det är lågsäsong och endast ett par gäster på plats. Det städas, målas och repareras så att resorten ska vara i tip top form tills nästa säsong. Det finns dock tid för lite Uno och andra spel och det tas små tupplurar lite var stans. Lugnet sprider sig.

Dykningen bra som vanligt

Dykningen
har varit bra som vanligt men då det blåser från sydväst är det rätt guppigt vid de flesta dykställen så husrevet som ligger i lä har utforskats utan och innan, det dock med gott resultat. Det känns skönt att ha lång tid här framför sig så alla dagar är inte dykdagar och det blir oftast inte mer än ett eller två dyk per dag. Till min lycka fungerar kamerautrustningen bra och jag kan nu utforska möjligheterna med det nya undervattenshuset. Everything is back to normal.

Ännu en Nemobild

Sankt Juan
Den 24:e juni firas alltid Sankt Juan, det var han som döpte Jesus och därför är dagen ägnat åt vatten och vattenlekar. Alla samlas på stranden där man äter medhavd picknick och det anordnas lekar för barn (och vuxna). En lek består i att man reser en bambustav som säkert når 15 meter upp i luften och i små påsar utmed stången ligger en peng som fås av den som når den. För att göra det hela lite mer intressant har man smörjt in bambustången i olja vilket gör den nästan omöjlig att forcera.

Firande av Sankt Juan

Filippinsk pojke spanar in beachen

Vännerna samlade
Samma dag dök våra finska vänner Joona och Elina upp och Poloy kom dagen innan så förra sommarens gäng är nästan komplett. Vi har redan hunnit med ett besök på Senior Pedros och resten av veckans kvällar är bokade. Ikväll Vad Bbings kök kan erbjuda efter ett besök på lokala marknaden, torsdag blir det Seafood restaurang i Dumaguete och på fredag när två till, Håkan och Kalle, kommer serveras smörgåsbord a la Sverige/Filippinerna.

Gott om snygga killar men de är småväxta här :-) Jag och Garys son Jefferson

Tiden går fort när man har roligt...

Inför min längsta och kanske viktigaste resa

På lördag ger jag mig iväg för att spendera sex veckor i Dauin, jag drar ner rullgardinen och lever livet mer som filippinarna gör, tar dagen som den kommer och gläds med vad den kan ha att ge, inte tänka för mycket på sedan.

Jag har ofta givit mig ut på äventyr på egen hand, kanske inte för att jag valt det utan för att jag helt enkelt inte fått någon som följt med. Mina drömmar om att resa, se nya platser och uppleva värmen hos människor runt om i världen har drivit mig att ge mig iväg för att inte sedan ångra och säga, varför gjorde jag inte.... Sedan ett par år tillbaka har jag "fastnat" för Dauin som gett mig så mycket kärlek och värme att man bara måste komma tillbaka. En värme som lockat fram det bästa i mig och jag har verkligen känt att jag lever när jag är där, upplever så mycket men framför allt värmen från människor som nästan inte har mer än det att ge. Men som de ger det, utan att kräva något tillbaka. Däremot är det så att de som ger så mycket framkallar en vilja att ge och hjälpa tillbaka. Allt detta gör att man lever. Man måste älska för att älskas, delad glädje är dubbel glädje, ja allt stämmer.

Det enda smolket är at jag kommer att sakna Fanny, min älskade dotter, massor Hon är den som fyller på min livsglädje på hemmaplan. Som tur är kommer hon tillsammans med en kompis att komma på besök efter två veckor. Hoppas kunna förmedla vidare den glädje jag känner i Dauin så även hon vill komma tillbaka. Som tur är kan man hålla kontakten med henne och övriga vänner genom cyberrymden.

Även Håkan och Kalle kommer att komma till Dauin och det ska bli roligt att visa dem alla något av allt fantastiskt som finns runt om i Negros Oriental tillsammans med lokala vänner.

Nu ger jag mig ut ensam, för första gången singel, mot Dauin men jag känner mig inte ensam utan snarare hoppfull och efterlängtad. Så mot nya höjder, nya äventyr men med gamla vänner och förhoppningsvis träffar man även nya. Fylla på livsbägaren så att jag kan ta tag i allt som väntar när jag kommer tillbaka i augusti, förhoppningsvis med massa kraft och med glädje i själen.

Dauin here I come...