Home again - New York here we come

En månad går fort när man har kul. Sista dagen i Dauin fick jag välja (precis som jag inte gjort det tidigare) var jag ville dyka mina två sista dyk för denna gång och det blev Rockpile x 2. En gång från norr och en gång från söder och platsen visade upp all sin glans med massor av sjöhästar, froggisar, Harlequin shrimp och allt möjligt visade upp sig för att säga hej då för denna gång.

På eftermiddagen stannade i stort sett alla kvar för att tillbringa (höll på att skriva fira) med mig min sista kväll, jag bjöd på Red Horse (ruggigt stark öl serverad i enlitersflaskor) och båtbesättning efter båtbesättning med guider anslöt. Aldrig, till min glädje, har väl så många av Sea Explorers personal stannat kvar i poolbaren.. Kvällen avslutades med ca 20 personer som stannade för att äta middag tillsammans med mig. Det hade gjorts fina presenter i form av pennhållare i bambu med mitt namn ingraverat och aldrig har väl en pennhållare mottagits så tacksamt. Den blir fin jämte Macen på skrivbordet hemma. En annan gåva som jag fick var ett porträtt, som Poloy ritat av mig (när jag var ung en gång för länge sedan), trodde först att det var en utskrift av ett foto jag har på Facebook. Det var ta mej sjutton bland det finaste jag fått någon gång. Tänk att någon gjort sig ett sådant omak, som måste ha tagit massor av tid att göra, det var så man fick ståpäls och ögonen tårades. Carl Bertil Jonssons julklappar låg till och med i lä. Av Gary fick jag en väl förpackad burk med hemlagad Ginamos som han tyckte att jag skulle ta med hem och prova. Har sett detta rätt på den lokala marknaden och gjort mig lustig över den. Den ser ut som en brun sörja med små fiskar som legat och ruttnat och riktigt saftat till sig. Får se om jag vågar öppna burken...

Presenter från mina vänner i Dauin

New York

Väl hemma har jag fyra dagar att bli av med jetlagen för sedan är det dags att bege sig till USA för lite shopping med Olle och Fanny i New York. Finns bara ett kruks de har värmebölja i östra USA med temperaturer liknande Saharas mellan 30 och 40 grader i skuggan. Sist vi var där mellan jul och nyår satt vi insnöade på grund av årtiondets snöstorm, finns det bara dessa ytterligheter där.

Tur man är van vid värmen...

Äntligen är den funnen

Resan börjar närma sig sitt slut och jag kan bara konstatera att "Times flies while having fun". Idag är sista hela dagen och som tur är går mitt flyg till Manila på eftermiddagen i morgon så jag hinner med två dyk idag. Dykningen har verkligen varit fantastisk och jag har fått se två av mina saker på "Önskelistan" Harlequin shrimp och Pyjama Cardinalfish samt sett rev som ingen tidigare skådat. och ändå finns så mycket mer att uppleva här. Men än har jag en och en halv dag kvar.

Det kommer att bli fler tillfällen...

Dive expedition 2011

Efter många om och men då Lee som höll i expeditionen halkade med foten när han skulle kicka igång sin motorcykel och ändade upp på sjukhuset med nio stygn i foten kom vi äntligen iväg på en "exploration new dive trip" utan honom. Från början var den planerad att vara fyra-fem dagar men nu fick den bli en tur på två dagar med endast en övernattning. Bättre än inget. Vi startade söndagen den 17 juli klockan 06.30 men vi behövde en hel dag för att förbereda allt som skulle med. Tolv man ombord skulle ha mat i två dagar så jag, Bbing och Elina begav oss dagen innan in till Dumaguete för att bunkra upp. Mat och sovskynken skulle inköpas och likadana scafsar var ett måste, sånt kan man kosta på sig när priset är 22 peso (ca 3 kr). Samtidigt pågick massor av förberedelser på Pura Vida, vatten skulle tankas, bränsle och tuber skulle ombord och framför allt kompressor och generator.

Så var det då äntligen dags och iväg bar det alla iförda de nyinköpta scafsarna och ett glatt hömör. Ett gott gäng som verkligen kan få en att må gott, vi gottade oss i alla felsägningar som hörts under de tidigare veckorna och den som rungade mest under resan var "How many deap".

Kan bara säga att det var värt ett par timmars båtresa i rätt rufft väder, som efter tre veckor bestämde sig för att nu djäklar ska det blåsas och regnas. Men inte ens det kunde få ner det glada humöret och stämningen av att man skulle få dyka där förmodligen ingen annan dykt tidigare var fantastisk. Fiskare i området gav tips och höjdaren i byn i närheten skulle tillfrågas om det var ok att göra ett dyk i "hans" område. Reven var fantastiska med otroliga koraller, både soft och hard corals. Inte så mycket fiskliv men mycket smått och gott som nakensnäckor och liknande.

Bbing

Joona = The Spiderman

Man känner sig så otroligt privilegierad som får vara med på denna resa med dessa glada, sköna människor som vet att njuta av livet. Skulle faktiskt åka rakt ut i det blå även utan dykningen för vi hade det härligt även ovan ytan. Som en bonus gjorde vi sex fantastiska dyk i helt orörda vatten.

Tidig morgon ombord Dako

Att man på en båt kan få så fantastik mat, grillad kyckling, färsk fisk i olika varianter och en massa annat gott som stod färdig på bordet när man kom upp från ett dyk får en att förundras över hur man klarar att laga så god mat på så enkla medel. Färsk fisk kunde vi köpa direkt av fiskarna och den var så färsk den bara kunde vara.

Ombord serverades färsk god mat och ingen behövde vara hungrig,
nästan så vi inte hann dyka  för all god mat som serverades.

Shaky

Staff Party Pura Vida

Igår kväll var det staff party på Pura Vida. Alla samlades i sina finaste munderingar och åt, drack och var glada. Detta party var finansierat av dem själva varje gång de bröt mot den "dress code" stället har får de betala 30 pesos, kanske inte låter som så mycket men tjänar man 255 om dagen är det rätt tufft. Alla verkade ha en riktigt trevlig kväll och de olika grupperna som köks-, bar- och receptions-personalen hade inövade uppträden som de utförde under jubel. Det var så roligt och underhållande att jag ställde all dykning dagen efter.

Earthquake 6,2 = Scary
Idag vaknade jag upp av att hela bunglowen skakade och for upp ur sängen och rusade ut, insåg att det var bäst att följa dresscoden och gick in och tog på mig igen. Mötte sedan andra lika uppskrämda resenärer som också undrade vad som stog på och rusat ut ur sina bungalower. Hela poolen skvalpade så det skätte över och det tog tjugo minuter för vattnet att lugna sig igen. Hmm, skulle man vara orolig för en tsunami när bungalowen bara ligger tio meter från havet? Ingen info mer än alla djur som hördes skälla, gala, bräka m m. Då är man glad för internet där man kunde läsa att det var en jordbävning på 6,6 som senare nergraderades till 6,2 bara 10 mil österut från Dauin. Höll mig vaken och kunde följa soluppgången som lätt lugnade mina något skakiga nerver och efter en dryg timma kunde jag lägga mig och vila i ytterligare en timma.

Hmm, undrar vad man nu ska göra hela dagen när jag ställt in dykningen, men det är förmodligen dags att andas ut lite kväve så det får bli en riktig slappardag. (PS har redan ångrat mig får bli två dyk i alla fall).

Shaken but not stirred...

Livet flyter på

Pura Vida

Uppfinningsrikedom. Gasreglaget!

Här går allt i sin gilla gång. Tre dyk om dagen mellan och efter dessa är det att umgås med vänner som gäller. Det största bekymmer man har är vad och var ska vi äta. Massor av goda alternativ att välja mellan gör det till dagens dilemma. Vi håller som bäst på att planera en Exploration dive expedition där vi ska ta den största båten, Dako, och bege oss söderut och leta nya dykplatser och bara hoppa i där det ser lovande ut och hoppet är att hitta ett ställe med haj. Mig kvittar det vilket men bara det att få dyka tillsammans med de instruktörer och guider som som numer är mina vänner från Pura Vida och inte veta vad vi kommer att upptäcka är nog. Det kommer att bli ett enkelt levende men på båten finns både färskvatten, generator och kompressor så så vi kommer att ha det vi behöver, göra strandhugg och köpa frukt och mat och vi kommer att sova i båten eller på taket av den. Dako är en riktigt stor bankabåt med gott om utrymme så det känns mest spännande. Det som skulle kunna stoppa expeditionen är vädret eftersom vi inte har några riktigt skyddade ankringsställen. Känner mig både stolt, glad och uppspelt bara av att få delta. Förutom personal från Sea-Explorers kommer även Jona och Elena att följa med. De är två glada finnar som gör livet glatt. Jona tog sitt instruktörs-cert här för fem år sedan, jobbade här nere ett tag och återvänder precis som jag titt som tätt. Pura Vida och de vänner man får här har liksom den effekten.

Rico • Bbing • Jona • Elina

Under de första dagarna på Pura Vida var i i Dumaguete två gånger och
bägge gångerna fick vi punktering. Men, men vi var lika glada för det!

Måtte vädret hålla sig...

Annat än dykning på programmet

Igår, onsdag, var det marknadsdag och vi (Mia, Tomas, Bbing, Gary och jag), beslutade oss för att göra ett besök där. Rustade med två motorcyklar (två små Filippinare och jag på en, Mia och Tomas på den andra) bar det iväg mot Malatapay market, som ligger ca en mil söderut utmed "the highway". Redan på väg dit möter passerar eller passeras man av lustiga transporter (tror dock inte de är så lustiga för djuren) som motorcyklar med tre Filippinare och två grisar, flak och tricycels fyllda med getter, grisar och alla möjliga kreatur. Går knappast att förklara med ord måste nästan ses. Väl framme är det ett myller av dofter, färger, människor och djur som ska få nya ägare. Getter bräker, och grisar grymtar och man hör köps som görs upp. Var väl lite orolig att en shoppoholicer som jag skulle komma hem med en gris eller två men det klarade sig.

Köp inte grisen i säcken • En hel hög av getter

Efter det intryckspackade marknadsbesöket fortsatte vi söderut och gjorde ett spontanbesök hos Belinda där jag hade lite mer pengar som jag och en annan familj (Ulf & Anna) hade skramlat ihop. Jag ville inte att vi skulle föranmäla mer än att vi skickade ett meddelande för att kolla om hon var hemma. Hade hört rykten om en spädgris som köpts upp för att slaktas då jag kom, och men ingen var ju att jag skulle lämna lite inte att de som knappast har något skulle lägga en massa pengar på mig. De blev trots allt glada för besöket och de berättade att de verkligen levt på de pengar de fått vid mitt tidigare besök och att det verkligen gjort skillnad. Belinda kunde nu med viss möda hoppa på kryckor i det lilla hus de har. Huset var enkelt men trevligt, ca 15 kvadratmeter, en öppen eldstad för matlagning och helt byggt av bambu. Man bygger dem med springor mellan bambupinnarna så att luften kan cirkulera bättre, men jag kan säga att efter en timma där var man färdig för en dusch. Man är liiiite konfunderad när man känner att det tränger på av all vätska man "ska" dricka i tropikerna men till min förvåning så innanför det som såg ut som ett litet enkelt utedass fanns en vattentoa, visserligen utan ring och man fick ösa vatten själv.

Efter besöket hos Belinda bestämde vi oss för att ta oss upp i bergen till Lake Balanan. vägen dit var bitvis gjord i betong men till störta delen bestående av lera och sten vilket gör att tempot inte blir så högt och den mil det var från "the highway" tog oss 40 minuter att avverka, men vad gör väl det när man har en otrolig utsikt med branta stup ner mot riktigt gröna risterasser, palmer och andra vackra träd och buskar. Väl framme vid sjön betalar man 50 pesos (ca 7:50 sek) per person och då ingår det bad i bassänger man gjort med vatten som rinner ner i ett vattenfall nedanför sjön. Vi åt en god lunch på den enkla restaurang som fanns där och njöt samtidigt av den fina utsikten mot sjön. För 100 peso kunde vi få en båt och två tjejer som paddlade oss runt i en liten banka runt hela sjön. Vid sjöns andra sida gjorde vi en avstickare till fots mot ett vackert vattenfall som låg ca 5 minuters promenad från sjön.

På vägen tillbaka upptäckte man hur långt vi verkligen åkt, efter en lång tur var vi så tillbaka på Pura Vida igen med ömmande bakar och en massa nya intryck från alla sinnen.

 Phills är otroligt vackert även ovan ytan...

Bra dykning med vänner

På Pura Vida flyger tiden verkligen fram, har redan varit här i tre dagar.

Utsikt på och från min bostad de närmaste veckorna. Inte helt fel.

Glada restaurangbesökare

I fredags besökte vi Jesse på sjukhuset där han ligger efter en stoke, på vägen dit fick vi punktering på vår lilla jeepney, vilket lagades i ett huj. Kändes lite avigt att kliva oanmälda in på hans rum tillsammans med åtta andra personer, men snart såg man att han faktiskt blev glad att vi tagit oss tid för ett besök. Han, denna livliga man låg förlamad på hela högra sidan i sin säng och jag kan bara citera honom "sad". Han har inte bara gjort sitt sista dyk för livet utan även förlorat sin inkomstkälla, han som har sin mor och dotter att försörja och man förstår att det är många tankar som måste surra i huvudet på honom. Efter att ha lovat ytterligare ett besök innan hemfärd lämnade vi lasarettet för att avnjuta en middag på en Filippinsk restaurang nu när vi ändå var inne i "storstaden" Dumaguete. Helt otroligt att trafiken funkar så många bilar, tricyklar etc som far omkring i ett virrvarr.

Punktering verkar inte höra till ovanligheterna.

B-bings underbara middag som hon bjöd oss på

Igår var det partytime i "staff house" där B-bing, Poloy och Mr Lee bor. B-bing la nästan hela dagen på att förbereda vårrular, Kinilaw (en Filippinsk rätt bestående av rå fisk med kryddor som är inlagd i vinäger och färska kryddor. Smakar smaskens) och marinera kyckling, kött. Till detta serverades naturligtvis ris. På köpet fick vi lära oss ett knep av dessa profs-riskokare hur man vet hur mycket ris och vatten man ska använda. Sätt tummen mot pekfingret, stick ner dessa  i en kastrull, fyll på ris till tummen, lyft sedan fingret till risets yta och fyll på vatten till tummen igen, koka tjugo minuter och låt stå tio minuter. Allt detta avnjöts sedan med San Miguel och musik i trädgården utanför deras kök. Jag ville gärna dyka dagen efter så jag avslutade redan vid tolvsnåret men andra kom hem samtidigt som jag traskade iväg till min frukost. Det är sådana dagar man är lite stolt över sig själv (säger hon som alltid brukar lämna festen sist).

Fördelen med att gå hem tidigt är att när man går på fest med alla på resorten och avslutar så redigt som jag, är att man får en dykguide för sig själv hela dagen.

Tänk om man kunde lära sig något av detta, förmodligen inte...

Som ett andra hem

Har nu sovit min första natt i Dauin med vågorna som slår mot stranden bara ett tiotal meter från min bungalow. Alla vänliga igenkännande ansikten som tog emot mig när vi ankrade upp utanför Pura Vida gör mig verkligen varm om hjärtat. Att de sedan väntat lika mycket som jag är ju alltid roligt att höra. Här på Pura vida finns ett annat par som också är vänner till de flesta här gör ju inte saken sämre. Här ska det bli skönt att vara de närmaste tre veckorna, i dagsläget känns det länge och utan slut men jag vet att det kommer att gå supersnabbt. Tyvärr har en av mina vänner, Jesse, en av de bästa guiderna, precis fått en stroke och ligger på sjukhus och har förmodligen ha gjort sitt sista dyk. 

Dagen före vår avresa från Cabilao, hade personalen på resorten och dykcentret med en lite pengahjälp ordnat ett strandparty där det grillades kyckling, fisk och kött. Festen blev en riktig succé där personal och deras familjer sjöng och spelade till in på småtimmarna. Till och med vi som normalt lägger oss tidigt rycktes med i all musik och dans och lyckades hålla oss vakna till midnatt då åskan och regnet blev ett naturligt avbrott på festen.

Fiesta time…