Ett bra avskedsparty är inte ordnat i ett nafs

Min första gris

I onsdags i ottan begav sig jag, Bbing, Chona och Gary oss till Malatapay market för att köpa en gris som sedan skulle helgrillas till torsdagkvällens avskedsfest vid Lee's kitchen/staffhouse. Lechon som grisenkallas som helstekt köps levande för att den ska vara så färsk som möjligt inför grillandet. För oss västerlänningar lite absurt men här helt normalt. Lee påminde mig före avfärd att inte namnge den så den då skulle bli ett husdjur. Även om marknaden, behandlingen av och färden dit för djuren inte med all säkerhet  inte skulle godkännas av svenska myndigheter så har jag i alla fall sett hur lyckliga de flesta djuren är medans de växer upp, grisar får böka runt i trädgårdar och man kan se att de är riktigt välmående. Grisen som jag skulle köpas valdes ut av Chona och Gary som själva har erfarenhet av grisuppfödning och vet vad god kvalitet innebär (själv hade jag nog valt den renaste och sötaste). Jag blev i alla fall ägare till en tjejgris på ca 40 kilo och givetvis gav jag den ett namn och eftersom Lee heter Daniels i efternamn fick den på grund av varningen heta just Daniel. Grisen var inte alls välvillig på att följa med oss i repet som hängde löst runt halsen och krängde sig skriande ur detta och i sista stund fick Gary tag på bakbenet på den nu ännu mer skrikande grisen och räddade oss från en jakt efter densamma bland alla grisar, getter och kor på marknaden. Hade dock varit en syn för gudarna. I alla fall för en dag kan jag kalla mig grisägare. Efter lite frukost bestående av sticky rice som tillagats i palmblad och en söt, stark, varm kopp choklad i vilken man doppade dessa var det dags för hemfärd. För hundra pesos kunde man få sitta upp med grisen mellan sig och föraren, på en förlängd motorcykel, som tur är skötte Gary denna bit. Chona köpte även hon två små kultingar som vi levererade i en säck till hennes föräldrar på en gård en bit upp i bergen. Där fick Bbing hålla i dessa på Chonas motorcykel medans jag körde Garys mtorcykel till gården och senare till Dauin. Jag har blivit en höjdare på at trixa mig fram i trafiken, i alla fall om jag får säga det själv.

Chonas  små kultingar, vad är det man brukar säga, köp inte grisen i säcken

Torsdagmorgonen blev även den tidig då det nu var dags för att åka till marknaden i Dumaguete för att köpa fisk och tillbehör till Kinlawen som är Bbings specialitet. Här tar matlagning verkligen tid, kanske inte så mycket matlagningen men inhandlandet av ingredienserna. För 700 pesos får man slaktandet och grillandet gjort (100 peso = ca 15 kr). Grillandet startade klockan 12.30 och grisen levererades färdig klockan sex. Alla inälvor fick Chona levererade i en plastpåse och hela gänget startade upp arbetet med att göra någon form av inälvsgryta (kan säga att smaken med alla kryddor var inte helt fel men jag tog hjälp utav en välvillig hund att äta upp min portion).

Chona och Bbing på fiskmarknaden

Lechon

Den helstekta grisen, kinilawen och riset smakade dock underbart. När alla (ca 50 pers från Sea ex och Pura Vida) var mätta, sjöng alla och var glada till den inhyrda karaoke-maskinen och hela kvarteret fylldes av om inte alltid så skönsjungande men i alla fall välvilligt sjungande Filippinare som fullkomligt älskar karaoke. Efter en kväll med mycket skratt, Red Horse, Tanduay, sång och dans gick jag trött men lycklig hem i en totalt genomsvettig t-shirt.

Mmm Lechon och Kinilaw

Ett glatt Karaokegäng

Until next time...

Valencia och zip-line tur

Zip-lineutfärd strax utanför Valencia

Elva glada filippinare och jag begav oss en eftermiddag upp mot Valencia där vi skulle prova på att åka "Zip line". En vajer uppspänd över en dalgång som man krokades fast i en sele på, man klättrade upp i ett vinglit trätorn på tre våningar och sen var det bara att hoppa ut och man svävade långt över träd och palmer ner mot slutändan där man bromsades upp efter en ca minuts färd. Mest spännande var att hoppa ut ur tornet sedan njöt man av värden neråt tills man nästan var framme och undrade hur det skulle gå till att bromsa upp den fart man fått upp. Som tur är funkade det bra och efter att alla tagit sig ner kunde vi konstatera att vi alla överlevde, som vi uttryckte det "still kicking". 

Ett glatt gäng håller andan i sulfatångorna • Poloy med sin älsta dotter

Efter zip line-färden begav vi oss upp i den dalgång dår så många miste livet i den flod som verkligen överraskat många genom att bli en frustrande, forsande älv efter allt regn som kom under tyfonen i december. Man kunde verkligen se vilka krafter naturen besitter när den lilla "red river" som nu kanske var 4-5 meter bred med lite lugnt porlande vatten verkligen dragit med sig allt i dalgången och bildat en älv på sina ställen mer än hundra meter bred, den hade skurit sig ner i den sand och stenjord och bildat en djup fåra med stora stenbmmlingar stora som ett hus forslats med.

Vårt mål var ett vattenfall där vattnet föll ca 50 meter. På väg dit passerade vi ett ställe där kokande vatten och sulfatdoftande vattenånga steg upp ur marken ur ett stort månliknande område. Vattenfallet i sig hade mist sin forna glans när mycket av vegetationen svepts med och bara klipporna vid sidan om nuvarande vattenfall låg kala efter vattenmassorna som svept fram. Det kommer säkert att ta dalen minst 50-100 år att hämta sig efter vad naturen lyckats åstadkomma på några timmar.

Ett av det hus som hade millimetrarna på sin sida  och vattenfallet

Tänk vad mycket det finns att upptäcka...

Stadstur, motorcykeltur och Apo, här händer det grejer!

Halo halo

Jag och fyra tjejer, Bbing, Chona, Adelfa och en till som jag inte riktigt lyckats fånga upp namnet på hade en heldag på stan (i alla fall en halvdag och kväll). Vi shoppade lite olika köksattraljer till Bbings kök som behövde kompletteras (speciellt när jag nu äter där titt som tätt). Därefter tog de mig till ett ställe utmed strandpromenaden i Dumaguete sär de med spänning bjöd på Filippinska specialitéer (eller var de nu kommer ifrån). Först var det något som liknade en fylld knödel gjord av fluffig vit vetedeg fylld med god kycklinggryta till detta serveras Halo halo, en ja vad ska jag kalla det, döm själva. Sötpotatisglass, söt majs, cornflakes, yello, fruktbitar och mer odefinierbar glass. Faktiskt riktigt gott även om kombinationen aldrig skulle kommit upp i mina tankar. Efter glassen så tog vi en timmas massage, vilket var helt underbart, kostade 1125 peso för fem, ca 175 kronor, det skulle man kunna vänja sig vid. Kvällen avslutades på Senior Pedro med kyckling, alltid lika kletigt och gott att äta med deras kyckling och ris med mänderna filippino style.

Kockos nest och en vacker blomma där

Motorcykelutfärd
I förrgår tog jag en day off i dykningen och jag och Bbing gav oss ut på motorcykel till ett ställe som låg två timmars färd från Dauin vid namn Kockos nest. Ett otroligt vackerst ställe som ligger klistrat utmed klipporna, med en vacker vit strand och underbart turkosblått vatten. Där åt vi lunch innan vi på vår motorcykel begav oss tillbaka mot Pura Vida på vägar som antingen har en betongbelagd yta eller lika gärna skulle kunna kallas urtorkad bäckfåra. Det är väl ok men att det kan variera fram och tillbaka mellan varje krök gör att man får köra ytterst försiktigt. Var ju ett tag sen jag satt på en motorcykel också. Med ömma bakar var efter fem timmar tillbaka hemma på Pura Vida, trötta men nöjda över alla vackra vyer på vägen.

Vy utmed vägen

Apo island
Igår har jag gjorde en dagsutflykt till Apo island som vag inte varit vid på ett halvår så det var lite spännande att se hur det skulle se ut efter orkanen som hade förstört stora delar av korallområdena runt ön. Där jag dök hade orkanen inte satt några spår alls utan det var som vanligt väldigt vackert, vackert och gäsp, lite tråkigt. Påminn mig att jag inte ska åka hit utan stanna vid min älskade "muck diving" vid kusten.

Ett av de färgstarka barn som under sitt sommarlov leker utmed stranden

En vecka kvar...

Dyker och har det bra

Under ytan
Hade före resan bestämt mig för att ta det lite lugnare med dykningen denna gång och så har det fått bli. Har dykt två dyk per dag och det är faktiskt riktigt skönt med en lång lynchpaus. Dykningen denna tid på året har inga speciella kännetecken, som t ex okt-nov med sina bläckfiskar, utan man kan hitta lite smått och gott av lite av varje. Husrevet mot Luca är det som just nu har haft mest att bjuda på med flera olika sorters sjöhästar, svarta, gula och vita froggisar och mycket mer. Tyvärr har det inte funkat med blixtarna och med den TTL-funktion somär installerad i nya Hugyfothuset men en el-tekniker har hjälpt mig koppla förbi den på kretskortet så nu kan jag dag fem i alla fall fota med manuella inställningar på blixtarna.

På landbacken

I övrigt har jag som jag tidigare skrivit besökt Belinda och provat mig på att själv köra motorcykel vilket kan vara rätt spännande med livlig trafik och en massa hundar som makligt bestämmer sig för att strosa ut på gatorna och ibland får för sig att det är ett bra ställe att ta en liten siesta på. Körde alltså själv till Zanboanguita där Belinda bor med sin familj. Hennes yngsta dotter fyllde tre och där bjöds på fisk, kyckling. bönor och framför allt inte och förglömma festmåltiden spagetti med någon söt röd sås på.

På en annan motorcykel följde Adelfa och Bbing med och såg till att jag kom rätt. Även Jesse som varit lite förkyld fick en snabbvisit av oss före hemresan. Det är roligt att kunna säga att krutgubben är tillbaka och nu är det inte långt kvar innan han återhämtat sig fullständigt.

Som sagt jag kan vänja mig vid detta...

Kan vänja mig vid detta livet

Efter en riktigt lång resa som kändes mycket längre än vanligt anlände jag efter en natt i Manila till Dauin. Välkomnades som vanligt hjärtligt av hela gänget på Pura Vida/Sea Explorers. Har redan varit med och provat Bbings nya kök där Chona och Bbing lagat god Kinilow och kyckling med grönsaker smaskens. Även hembjuden till Ailens hem där hon firade sitt tusende dyk. En kvinna som gör manikyr och pedikyr, kom till huset och gjorde allas våra händer och fötter vackrare än någonsin. 100 peso kostade kalaset per person 50 för händer och 50 för fötterna. Som sagt man får mycket för pengarna här. Dessutom bjöd hon på god mat och tårta.

Inte så glad på Hugyfot

Tyvärr har det nya huset från Hugyfot levt upp till mina förväntningar då jag inte kan få mina blixtar att fungera. Något verkar göra att kameran inte känner av blixtarna och jag får för första gången på säkert tio år dyka utan en fungerande kamera. Jag kunde ju inte testa detta eftersom jag lämnat blixtarna här i Dauin. Till Hugyfots eloge kan man väl säga att de i alla fall försöker att hjälpa mig via mail. På grund av tidsskillnaden kommer vi inte så långt varje dag utan jag får en fråga som jag besvarar och sedan får man vänta till nästa dag på nästa försök, men vi har i alla fall kommit en liten bit på väg. Får hoppas vi hittar en lösning på min dyraste dykinvestering någonsin.

Skicka Vidare

Även Gary har fått de pengar som mina elever samlat ihop för "Skicka Vidare" (läs gärna mer på FB om "Skicka Vidare") för att han och hans familj ska kunna starta bygget av ett hus till hans familj. Tyvärr är det mycket avundsjuka som kommer fram när någon får mer än någon annan och Gary får ta mycket skit av sina arbetskamrater för att han "utnyttjar och fjäskar för" mig. Tråkigt för Gary har aldrig bett om något utan bara varit vänlig och öppnat sina dörrar och sitt hjärta för att bjuda in mig till hela sin familj. Lika ledsen som han är för detta lika glad är han över möjligheten att få ett eget hem. Vi får hoppas att glädjen överbrygger det tråkiga.

Idag ska jag hem till Berlinda som firar en av sina döttrars födelsedag...