Tänk vad mycket som har hänt!

Huset sålt och packning pågår

Mitt liv snart färdigpackat

När jag kom tillbaka från Filippinerna i början av Augusti trodde jag att jag skulle bli ensam husägare. Efter att ha tänkt till ordentligt, eller var det efter att ha klippt gräset ett par gånger, bestämde jag mig efter noga övervägande det var dags att sälja huset och skaffa lägenhet. När till och med dottern tyckte att, kan vi inte flytta in till stan, så inser man helt plötsligt, varför inte. Bjöd på några bostadsrätter, kollade några lägenheter och helt plötsligt fanns den där lägenheten utan diskmaskin, gabon-dörrar, gammalt kök och badrumskakel som skulle fått mig att darra för några år sedan. Men den hade något som både jag och dottern gillade, så trots att alternativet var en nyrenoverad fin trea så slog vi till och om en dryg månad ska vi flytta. Huset blev sålt i ett huj så nu är det packa och göra sig av med allt man samlat på sig under 21 år i ett stort hus. Jag ska säga det är nästan befriande att göra sig av med en massa som man egentligen inte behöver och förmodligen inte kommer att sakna. Så numer när man ska resa någonstans är det bara att låsa dörren och veta att allt står som det gjorde när man lämnade det när man kommer tillbaka.

Kalla det dålig planering.
Nu ska här packas, för nästa resa är bokad, avresa den 19:e december. Jag kommer hem den 7:e januari och har tre dagar på mig att måla om och sedan går flyttlasset. Huset ska totaltömmas och städas. Tur är väl att nästkommande resa också är bokad, för det lär jag behöva. Den 8:e februari går andra resan till Filippinerna.

Framtiden, here I come...

Came over some fantastic words...

As we grow up, we learn that even the one person that wasn't supposed to ever let us down, probably will. You'll have your heart broken and you'll break others' hearts. You'll fight with your best friend or maybe even fall in love with them, and you'll cry because time is flying by. So take too many pictures, laugh too much, forgive freely, and love like you've never been hurt. Life comes with no guarantees, no time outs, no second chances. you just have to live life to the fullest, tell someone what they mean to you and tell someone off, speak out, dance in the pouring rain, hold someone's hand, comfort a friend, fall asleep watching the sun come up, stay up late, be a flirt, and smile until your face hurts. Don't be afraid to take chances or fall in love and most of all, live in the moment because every second you spend angry or upset is a second of happiness you can never get back.


This will be how I'm going to live from now on...

Så här lite efteråt

En underbar sommar…

Jag har haft en riktigt bra sommar med massor av minnen att stoppa i ryggsäcken. Det har varit skönt med en paus i vardagen och fly bort och bara må bra ett tag. Tyvärr har jag varit dålig på att skriva eftersom jag har datorn i det hyrda huset på Puerto Cita som jag hyrt under Juli månad och där har jag ingen internet-uppkoppling. Det tar ca 5 minuter att gå till Pura Vida utmed stranden och oftast får datorn stanna hemma.

Huset jag hyrde under juli månad på Puerto Cita. 

Puerto Cita
Huset på puerto Cita är en tvåvåningskåk direkt vid stranden där man som dykare besöker kallas Bonets corner. Flyttade in den första Juli, tillsammans med Håkan och Kalle som kom den 28 juni, bodde tre nätter för att sedan flytta tillbaka till Pura Vida när Olle, Fanny och Alicia kom på besök i en vecka. Killarna intog huset och jag och tjejerna fick ett fint familjerum på Pura Vida då Chris, ägaren uppgraderade oss. När alla sedan reste iväg igen den 10 juli flyttade jag ensam in i huset. Undervåningen består av ett stort rum som är avdelat i kök, vardagsrum och toalett med dusch. Ovanvåningen består av två stora sovrum med ett gemensamt badrum. På bägge våningarna har man en stor veranda/balkong med utsikt över havet. Trappan till ovanvåningen går på utsidan av huset så jag införskaffade en madrass och använder mig bara av nedervåningen som har AC.

Svenskt smörgåsbord med inslag av Filippinerna

Joona och Eliena, våra finska vänner, kom också de på Dauinbesök och de var med och ordnade vårt svenska smörgåsbord som då fick en hel del Filippinska inslag förutom den planerade Kinilaow som Bbhing lovat göra. De ville ha färska ostron vilket inte visade sig vara det lättaste och middagen blev si så där 2 timmar försenad. Från oss svenskars (Håkan, Kalle och jag) hade det under dagen gjorts tre kilo köttbullar en stor Jansson och naturligtvis fanns sill i olika varianter, Kalles Kaviar, knäckebröd och en naturligtvis en snaps till alla. Midsommarstången stod även den på bordet. Under förberedelserna sjöngs det och dansades till den inhyrda kareokeymaskinen. Med en sådan blir festen alltid en succe. Det dansades, och Red horse och tanduay flödade, långt in på natten.

Alicia och Fanny, uppskattat besök

Mer kärt Sverigebesök
Då Fanny och Alicia var här gjorde vi lite utflykter till Dumaguete och vi försökte oss (Håkan, Kalle, Olle, Fanny, Alicia, Gary, Rico och Richard) även på en utflykt till Ziplinen uppe i Valencia men den var stängd för underhålllsarbete. Vi begav oss istället upp i bergen under ihållande regn men det gav upphov till massor av skratt och trots regnet var det fortfarande varmt så det kunde varit värre. utflykten avslutades med ett  besök på Hayahay. Ett sedvanligt besök på Senior Pedro var också på sin plats under veckan. 

Några andra nya inslag är även den lokala "puben" eller ska man säga bamdbuhyddan som ligger halvvägs upp mot "the highway". Den ligger intill en liten, och då menar jag liten affär, där man kan inköpa en liter tandyay och två liter cola för ca 100 peso (ca 17 kronor). Man får även låna ett eller två glas som broderligt skickas runt på riktigt Filippinskt manér. Efter ett sådant besök där jag drack Red Horse, enlitersflaska med starkt öl och säkert någon tillsats eller något som gör att man dagen efter får en riktig skallebang och inte mår så bra. Håller man sig till Tanduay och cola går det bättre.

Vädret har varit bra om man nu vet att det är regnsäsong, ca 50/50 men sällan har det regnat hela dagar utan det är en eller ett par rejäla skurar och sedan skiner solen igen. Om detta är definitionen på regnsäsong ligger svenska sommaren risigt till.

Utekväll på stan (Dumaguete)

Utanför resorten
Har även hunnit med en riktig utekväll med Joona och gänget. Joonas deffinition på utekväll är att man äter frukost innan man får gå hem. 25 pers in till Dumaguete åt massor av god mat och dryck på Hayahay och sedan fortsatte festandet till tidiga morgontimmar då jag gav upp. Blev ingen dykning dagen efter kan jag säga… Annars löper dagarna på men i ett mycket lugnare tempo, oftast två dyk om dagen, saltrengöring av kroppen och sedan på fyllning av mat och dryck. Har hunnit med en och annan utflykt också, besökt marknaden i Malatapay , Zanbuancita och dess risterasser, de varma källorna uppe bergen och något vid namn Forest camp ovanför Dumaguete uppe i bergen.

Några av mina vänner på avskedspartyt

Allt har en ände
Just nu planerar vi mitt avskedsparty som ska vara på måndag den 30 juli. Shit det känns konstigt att min långa sommarsemester med sex veckors vistelse här i Dauin närmar sig sitt slut. När jag kom kändes det som en evighet. Jag längtar dock till en vardag med Fanny igen, hade hon varit här längre hade lyckan varit fullständig. Jag har nu verkligen blivit en i gänget här nere, igår var jag på födelsedagsfest för Herve (chef för Sea explorers) i Rolfs (en av ägarna) hus tillsammans med vänner och anställda på Sea Ex och PV. Aileen har kommit tillbaka till Dauin från USA och jag var även på fest i hennes hem för att fira att hon var tillbaka. Guider och Instruktörer gör fun dives med mig och man frågar mig var och vad man kan hitta på olika dykplatser. Har med tiden blivit riktigt duktig på att hitta dolda juveler i dessa dykvatten. Då jag lämnar Dauin för denna gång tar jag lite av Dauin med mig hem, Bbhing kommer att spendera hösten hemma hos mig och det ska bli roligt att visa henne Lidköping, Sverige och kanske blir det en sammanslagning med Joona och Eleena.

Den som lever får se...

Summering av första veckan

Åter på plats

Att komma till Dauin är verkligen som bommul för själen, man kommer in i ett skönt lugn. Resan ner gick tämligen bra och efter en natt i Manila kunde den sista sträckan på en timma och femton minutter göras och så var man så på plats. Sex veckor framför sig, känns i dagsläget välbehövligt. På resorten råder ett lugn då det är lågsäsong och endast ett par gäster på plats. Det städas, målas och repareras så att resorten ska vara i tip top form tills nästa säsong. Det finns dock tid för lite Uno och andra spel och det tas små tupplurar lite var stans. Lugnet sprider sig.

Dykningen bra som vanligt

Dykningen
har varit bra som vanligt men då det blåser från sydväst är det rätt guppigt vid de flesta dykställen så husrevet som ligger i lä har utforskats utan och innan, det dock med gott resultat. Det känns skönt att ha lång tid här framför sig så alla dagar är inte dykdagar och det blir oftast inte mer än ett eller två dyk per dag. Till min lycka fungerar kamerautrustningen bra och jag kan nu utforska möjligheterna med det nya undervattenshuset. Everything is back to normal.

Ännu en Nemobild

Sankt Juan
Den 24:e juni firas alltid Sankt Juan, det var han som döpte Jesus och därför är dagen ägnat åt vatten och vattenlekar. Alla samlas på stranden där man äter medhavd picknick och det anordnas lekar för barn (och vuxna). En lek består i att man reser en bambustav som säkert når 15 meter upp i luften och i små påsar utmed stången ligger en peng som fås av den som når den. För att göra det hela lite mer intressant har man smörjt in bambustången i olja vilket gör den nästan omöjlig att forcera.

Firande av Sankt Juan

Filippinsk pojke spanar in beachen

Vännerna samlade
Samma dag dök våra finska vänner Joona och Elina upp och Poloy kom dagen innan så förra sommarens gäng är nästan komplett. Vi har redan hunnit med ett besök på Senior Pedros och resten av veckans kvällar är bokade. Ikväll Vad Bbings kök kan erbjuda efter ett besök på lokala marknaden, torsdag blir det Seafood restaurang i Dumaguete och på fredag när två till, Håkan och Kalle, kommer serveras smörgåsbord a la Sverige/Filippinerna.

Gott om snygga killar men de är småväxta här :-) Jag och Garys son Jefferson

Tiden går fort när man har roligt...

Inför min längsta och kanske viktigaste resa

På lördag ger jag mig iväg för att spendera sex veckor i Dauin, jag drar ner rullgardinen och lever livet mer som filippinarna gör, tar dagen som den kommer och gläds med vad den kan ha att ge, inte tänka för mycket på sedan.

Jag har ofta givit mig ut på äventyr på egen hand, kanske inte för att jag valt det utan för att jag helt enkelt inte fått någon som följt med. Mina drömmar om att resa, se nya platser och uppleva värmen hos människor runt om i världen har drivit mig att ge mig iväg för att inte sedan ångra och säga, varför gjorde jag inte.... Sedan ett par år tillbaka har jag "fastnat" för Dauin som gett mig så mycket kärlek och värme att man bara måste komma tillbaka. En värme som lockat fram det bästa i mig och jag har verkligen känt att jag lever när jag är där, upplever så mycket men framför allt värmen från människor som nästan inte har mer än det att ge. Men som de ger det, utan att kräva något tillbaka. Däremot är det så att de som ger så mycket framkallar en vilja att ge och hjälpa tillbaka. Allt detta gör att man lever. Man måste älska för att älskas, delad glädje är dubbel glädje, ja allt stämmer.

Det enda smolket är at jag kommer att sakna Fanny, min älskade dotter, massor Hon är den som fyller på min livsglädje på hemmaplan. Som tur är kommer hon tillsammans med en kompis att komma på besök efter två veckor. Hoppas kunna förmedla vidare den glädje jag känner i Dauin så även hon vill komma tillbaka. Som tur är kan man hålla kontakten med henne och övriga vänner genom cyberrymden.

Även Håkan och Kalle kommer att komma till Dauin och det ska bli roligt att visa dem alla något av allt fantastiskt som finns runt om i Negros Oriental tillsammans med lokala vänner.

Nu ger jag mig ut ensam, för första gången singel, mot Dauin men jag känner mig inte ensam utan snarare hoppfull och efterlängtad. Så mot nya höjder, nya äventyr men med gamla vänner och förhoppningsvis träffar man även nya. Fylla på livsbägaren så att jag kan ta tag i allt som väntar när jag kommer tillbaka i augusti, förhoppningsvis med massa kraft och med glädje i själen.

Dauin here I come...

Ett bra avskedsparty är inte ordnat i ett nafs

Min första gris

I onsdags i ottan begav sig jag, Bbing, Chona och Gary oss till Malatapay market för att köpa en gris som sedan skulle helgrillas till torsdagkvällens avskedsfest vid Lee's kitchen/staffhouse. Lechon som grisenkallas som helstekt köps levande för att den ska vara så färsk som möjligt inför grillandet. För oss västerlänningar lite absurt men här helt normalt. Lee påminde mig före avfärd att inte namnge den så den då skulle bli ett husdjur. Även om marknaden, behandlingen av och färden dit för djuren inte med all säkerhet  inte skulle godkännas av svenska myndigheter så har jag i alla fall sett hur lyckliga de flesta djuren är medans de växer upp, grisar får böka runt i trädgårdar och man kan se att de är riktigt välmående. Grisen som jag skulle köpas valdes ut av Chona och Gary som själva har erfarenhet av grisuppfödning och vet vad god kvalitet innebär (själv hade jag nog valt den renaste och sötaste). Jag blev i alla fall ägare till en tjejgris på ca 40 kilo och givetvis gav jag den ett namn och eftersom Lee heter Daniels i efternamn fick den på grund av varningen heta just Daniel. Grisen var inte alls välvillig på att följa med oss i repet som hängde löst runt halsen och krängde sig skriande ur detta och i sista stund fick Gary tag på bakbenet på den nu ännu mer skrikande grisen och räddade oss från en jakt efter densamma bland alla grisar, getter och kor på marknaden. Hade dock varit en syn för gudarna. I alla fall för en dag kan jag kalla mig grisägare. Efter lite frukost bestående av sticky rice som tillagats i palmblad och en söt, stark, varm kopp choklad i vilken man doppade dessa var det dags för hemfärd. För hundra pesos kunde man få sitta upp med grisen mellan sig och föraren, på en förlängd motorcykel, som tur är skötte Gary denna bit. Chona köpte även hon två små kultingar som vi levererade i en säck till hennes föräldrar på en gård en bit upp i bergen. Där fick Bbing hålla i dessa på Chonas motorcykel medans jag körde Garys mtorcykel till gården och senare till Dauin. Jag har blivit en höjdare på at trixa mig fram i trafiken, i alla fall om jag får säga det själv.

Chonas  små kultingar, vad är det man brukar säga, köp inte grisen i säcken

Torsdagmorgonen blev även den tidig då det nu var dags för att åka till marknaden i Dumaguete för att köpa fisk och tillbehör till Kinlawen som är Bbings specialitet. Här tar matlagning verkligen tid, kanske inte så mycket matlagningen men inhandlandet av ingredienserna. För 700 pesos får man slaktandet och grillandet gjort (100 peso = ca 15 kr). Grillandet startade klockan 12.30 och grisen levererades färdig klockan sex. Alla inälvor fick Chona levererade i en plastpåse och hela gänget startade upp arbetet med att göra någon form av inälvsgryta (kan säga att smaken med alla kryddor var inte helt fel men jag tog hjälp utav en välvillig hund att äta upp min portion).

Chona och Bbing på fiskmarknaden

Lechon

Den helstekta grisen, kinilawen och riset smakade dock underbart. När alla (ca 50 pers från Sea ex och Pura Vida) var mätta, sjöng alla och var glada till den inhyrda karaoke-maskinen och hela kvarteret fylldes av om inte alltid så skönsjungande men i alla fall välvilligt sjungande Filippinare som fullkomligt älskar karaoke. Efter en kväll med mycket skratt, Red Horse, Tanduay, sång och dans gick jag trött men lycklig hem i en totalt genomsvettig t-shirt.

Mmm Lechon och Kinilaw

Ett glatt Karaokegäng

Until next time...

Valencia och zip-line tur

Zip-lineutfärd strax utanför Valencia

Elva glada filippinare och jag begav oss en eftermiddag upp mot Valencia där vi skulle prova på att åka "Zip line". En vajer uppspänd över en dalgång som man krokades fast i en sele på, man klättrade upp i ett vinglit trätorn på tre våningar och sen var det bara att hoppa ut och man svävade långt över träd och palmer ner mot slutändan där man bromsades upp efter en ca minuts färd. Mest spännande var att hoppa ut ur tornet sedan njöt man av värden neråt tills man nästan var framme och undrade hur det skulle gå till att bromsa upp den fart man fått upp. Som tur är funkade det bra och efter att alla tagit sig ner kunde vi konstatera att vi alla överlevde, som vi uttryckte det "still kicking". 

Ett glatt gäng håller andan i sulfatångorna • Poloy med sin älsta dotter

Efter zip line-färden begav vi oss upp i den dalgång dår så många miste livet i den flod som verkligen överraskat många genom att bli en frustrande, forsande älv efter allt regn som kom under tyfonen i december. Man kunde verkligen se vilka krafter naturen besitter när den lilla "red river" som nu kanske var 4-5 meter bred med lite lugnt porlande vatten verkligen dragit med sig allt i dalgången och bildat en älv på sina ställen mer än hundra meter bred, den hade skurit sig ner i den sand och stenjord och bildat en djup fåra med stora stenbmmlingar stora som ett hus forslats med.

Vårt mål var ett vattenfall där vattnet föll ca 50 meter. På väg dit passerade vi ett ställe där kokande vatten och sulfatdoftande vattenånga steg upp ur marken ur ett stort månliknande område. Vattenfallet i sig hade mist sin forna glans när mycket av vegetationen svepts med och bara klipporna vid sidan om nuvarande vattenfall låg kala efter vattenmassorna som svept fram. Det kommer säkert att ta dalen minst 50-100 år att hämta sig efter vad naturen lyckats åstadkomma på några timmar.

Ett av det hus som hade millimetrarna på sin sida  och vattenfallet

Tänk vad mycket det finns att upptäcka...

Stadstur, motorcykeltur och Apo, här händer det grejer!

Halo halo

Jag och fyra tjejer, Bbing, Chona, Adelfa och en till som jag inte riktigt lyckats fånga upp namnet på hade en heldag på stan (i alla fall en halvdag och kväll). Vi shoppade lite olika köksattraljer till Bbings kök som behövde kompletteras (speciellt när jag nu äter där titt som tätt). Därefter tog de mig till ett ställe utmed strandpromenaden i Dumaguete sär de med spänning bjöd på Filippinska specialitéer (eller var de nu kommer ifrån). Först var det något som liknade en fylld knödel gjord av fluffig vit vetedeg fylld med god kycklinggryta till detta serveras Halo halo, en ja vad ska jag kalla det, döm själva. Sötpotatisglass, söt majs, cornflakes, yello, fruktbitar och mer odefinierbar glass. Faktiskt riktigt gott även om kombinationen aldrig skulle kommit upp i mina tankar. Efter glassen så tog vi en timmas massage, vilket var helt underbart, kostade 1125 peso för fem, ca 175 kronor, det skulle man kunna vänja sig vid. Kvällen avslutades på Senior Pedro med kyckling, alltid lika kletigt och gott att äta med deras kyckling och ris med mänderna filippino style.

Kockos nest och en vacker blomma där

Motorcykelutfärd
I förrgår tog jag en day off i dykningen och jag och Bbing gav oss ut på motorcykel till ett ställe som låg två timmars färd från Dauin vid namn Kockos nest. Ett otroligt vackerst ställe som ligger klistrat utmed klipporna, med en vacker vit strand och underbart turkosblått vatten. Där åt vi lunch innan vi på vår motorcykel begav oss tillbaka mot Pura Vida på vägar som antingen har en betongbelagd yta eller lika gärna skulle kunna kallas urtorkad bäckfåra. Det är väl ok men att det kan variera fram och tillbaka mellan varje krök gör att man får köra ytterst försiktigt. Var ju ett tag sen jag satt på en motorcykel också. Med ömma bakar var efter fem timmar tillbaka hemma på Pura Vida, trötta men nöjda över alla vackra vyer på vägen.

Vy utmed vägen

Apo island
Igår har jag gjorde en dagsutflykt till Apo island som vag inte varit vid på ett halvår så det var lite spännande att se hur det skulle se ut efter orkanen som hade förstört stora delar av korallområdena runt ön. Där jag dök hade orkanen inte satt några spår alls utan det var som vanligt väldigt vackert, vackert och gäsp, lite tråkigt. Påminn mig att jag inte ska åka hit utan stanna vid min älskade "muck diving" vid kusten.

Ett av de färgstarka barn som under sitt sommarlov leker utmed stranden

En vecka kvar...

Dyker och har det bra

Under ytan
Hade före resan bestämt mig för att ta det lite lugnare med dykningen denna gång och så har det fått bli. Har dykt två dyk per dag och det är faktiskt riktigt skönt med en lång lynchpaus. Dykningen denna tid på året har inga speciella kännetecken, som t ex okt-nov med sina bläckfiskar, utan man kan hitta lite smått och gott av lite av varje. Husrevet mot Luca är det som just nu har haft mest att bjuda på med flera olika sorters sjöhästar, svarta, gula och vita froggisar och mycket mer. Tyvärr har det inte funkat med blixtarna och med den TTL-funktion somär installerad i nya Hugyfothuset men en el-tekniker har hjälpt mig koppla förbi den på kretskortet så nu kan jag dag fem i alla fall fota med manuella inställningar på blixtarna.

På landbacken

I övrigt har jag som jag tidigare skrivit besökt Belinda och provat mig på att själv köra motorcykel vilket kan vara rätt spännande med livlig trafik och en massa hundar som makligt bestämmer sig för att strosa ut på gatorna och ibland får för sig att det är ett bra ställe att ta en liten siesta på. Körde alltså själv till Zanboanguita där Belinda bor med sin familj. Hennes yngsta dotter fyllde tre och där bjöds på fisk, kyckling. bönor och framför allt inte och förglömma festmåltiden spagetti med någon söt röd sås på.

På en annan motorcykel följde Adelfa och Bbing med och såg till att jag kom rätt. Även Jesse som varit lite förkyld fick en snabbvisit av oss före hemresan. Det är roligt att kunna säga att krutgubben är tillbaka och nu är det inte långt kvar innan han återhämtat sig fullständigt.

Som sagt jag kan vänja mig vid detta...

Kan vänja mig vid detta livet

Efter en riktigt lång resa som kändes mycket längre än vanligt anlände jag efter en natt i Manila till Dauin. Välkomnades som vanligt hjärtligt av hela gänget på Pura Vida/Sea Explorers. Har redan varit med och provat Bbings nya kök där Chona och Bbing lagat god Kinilow och kyckling med grönsaker smaskens. Även hembjuden till Ailens hem där hon firade sitt tusende dyk. En kvinna som gör manikyr och pedikyr, kom till huset och gjorde allas våra händer och fötter vackrare än någonsin. 100 peso kostade kalaset per person 50 för händer och 50 för fötterna. Som sagt man får mycket för pengarna här. Dessutom bjöd hon på god mat och tårta.

Inte så glad på Hugyfot

Tyvärr har det nya huset från Hugyfot levt upp till mina förväntningar då jag inte kan få mina blixtar att fungera. Något verkar göra att kameran inte känner av blixtarna och jag får för första gången på säkert tio år dyka utan en fungerande kamera. Jag kunde ju inte testa detta eftersom jag lämnat blixtarna här i Dauin. Till Hugyfots eloge kan man väl säga att de i alla fall försöker att hjälpa mig via mail. På grund av tidsskillnaden kommer vi inte så långt varje dag utan jag får en fråga som jag besvarar och sedan får man vänta till nästa dag på nästa försök, men vi har i alla fall kommit en liten bit på väg. Får hoppas vi hittar en lösning på min dyraste dykinvestering någonsin.

Skicka Vidare

Även Gary har fått de pengar som mina elever samlat ihop för "Skicka Vidare" (läs gärna mer på FB om "Skicka Vidare") för att han och hans familj ska kunna starta bygget av ett hus till hans familj. Tyvärr är det mycket avundsjuka som kommer fram när någon får mer än någon annan och Gary får ta mycket skit av sina arbetskamrater för att han "utnyttjar och fjäskar för" mig. Tråkigt för Gary har aldrig bett om något utan bara varit vänlig och öppnat sina dörrar och sitt hjärta för att bjuda in mig till hela sin familj. Lika ledsen som han är för detta lika glad är han över möjligheten att få ett eget hem. Vi får hoppas att glädjen överbrygger det tråkiga.

Idag ska jag hem till Berlinda som firar en av sina döttrars födelsedag...

Inte en dag för tidigt

Äntligen är det avresa inom överskådlig tid, i morgon drar jag mot värmen lagom för vårens bakslag ska komma. Nej jag har fått nog av kyla och grå dagar, vill slippa frysa. Jag är nog född i fel land för jag fryser ständigt under vinterhalvåret. Speciellt skönt ska det bli efter en hektisk period med massor att göra på jobbet. Nu glömmer jag jobb, inköpslistor, funderingar på vad jag ska fixa för middagsmat och alla måsten mot sol, värme, dykning och största bekymret blir att välja var och vad jag ska äta.

Gone to the Philippines, see you there...

68 dagar kvar, men just som nedräkningen har börjat...

...så är en annan spännande resa på G. Till G som i Gambia. Min riktigt goda vän Camilla behöver snabbt åka ner dit för att ordna upp lite privata saker och jag följer med som sällskapsdam/bodygard. Alltid spännande att åka till en plats man inte ens funderat var det låg på kartan. Jo, jo tänker du, vet väl alla att det ligger i Afrika, men var på denna kontinent hade jag inte en aning om. Efter en snabb googling har jag nu lärt mig att det ligger runt ett floddelta i västra delen av Afrika och landet är helt omgärdat av Senegal. Det och att det ska vara rätt solsäkert, är i dagsläget det enda jag vet, men jag hoppas att jag efter min veckolånga resa ner dit, den 2 februari, kunna berätta mycket mer om.

När jag kommer hem igen kan jag fortsätta nedräkningen på 50 dagar kvar tills min påskresa till Filippinerna och en massa bra dykning igen.

Gambia! Va, ska jag till Gambia...