Förundras över hur människor kan ha det

I Dauin finns en kille som jag skrivit om tidigare vid namn Gary. Han förgyller hela Pura Vida med sitt smittande leende, eller snarare asgarv. Det är en av de främsta minnesbilderna man har ifrån Pura Vida i Dauin. Hans och hans familj har under våren varit sjuka i omgångar och mycket av detta beror troligtvis på näringsbrist. Detta har gjort att hans redan tidigare ansträngda ekonomi nått botten, ja man har en ansträngd ekonomi när man ska försörja en familj på 30:- per dag även i Filippinerna. Han (och hans familj) fick när han i februari fyllde 30 år, sin största önskan uppfylld, en liten dator som jag köpte till honom. Han ville kunna hålla kontakten med sina utländska vänner och det har han verkligen gjort. Många Facebook-inlägg och nu på senare tid har han hittat forumet Scype, vilket är välkommet inslag från värmen under kalla vinterdagar.
I slutet av förra veckan uteblev helt plötsligt Scype-bilden och det kom fram till att Garys skratt uppgört att skalla över Pura Vida på grund av att hans framtand gått av. Hans tänder har sedan länge varit en nerprioriterad sak på grund av andra för honom viktigare saker som mat och sjukvård för familjen. Det kändes som en självklarhet att se till att denna tand lagas och även de andra tänderna, som när man går in på djupet, gjort ont länge. Nu skiner Garys leende åter för alla på Pura Vida och hans vänner via datorn.

Tänk att behöva gå med värk för man inte har råd att laga sina tänder eller som Belinda brutit sina ben.
Tänk att det finns så många som Gary och Belinda runt om i världen som inte har de möjligheter vi har.
Tänk att man måste bli vän med någon som har det så för att det riktigt ska sjunka in i skallen. Även om man inte kan hjälpa alla, så finns det alltid någon som kan få det mycket bättre och det det har vi råd med som hade lyckan att födas just här där det är en självklarhet.

Tänk om...

Nästa resa planerad och betald

I år är det verkligen ett år i resans tecken. Denna resa planerades då dottern, Fanny ville åka till Filippinerna, planerna var att jag, Olle och Fanny skulle åka och eftersom Fanny inte ville stanna mer än två veckor så skulle Olle stanna dessa två och sedan resa hem med Fanny till Svedala igen. Efter tre resor bestående av två veckor i Filippinerna ville jag stanna lite längre, så jag planerade stanna ytterligare två veckor efter deras hemresa. Detta skulle möjliggöra att man skulle hinna med de där sakerna man inte tycker sig hinna med när man vill dyka så mycket som möjlig. I planeringsstadiet undrade sedan Fanny om vi måste åka någonstans och vi var tillbaka på ruta ett. Mia och Tomas kunde efter tillfrågan tänka sig två veckors sommarvistelse i vårt hus med Fanny och Sam (katten) så resans planering fortsatte. När så resan skulle betalas kom Olle på att det gick nog inte alls för han hade 48 timmars inställningstid för Nordic Battlegroup och hans del måste avbokas. Mia och Tomas tog Olles plats och så kommer resans slutliga deltagarlista förmodligen att se ut. Det där med att planera är inte det lättaste.

Ska bli underbart att komma till Filippinerna igen och se hur vädret är under våra sommarmånader,deras regnperiod. Visaya sägs klara sig undan de värsta regnandet men man vet ju aldrig. Det som nu är inplanerat är en vecka på Capilao vid Bohol och sedan en/tre veckor i Dauin. Vi hoppade Anilao eftersom Mia och Tomas ville till Pura Vida. Tack än en gång tillmin eminenta resebokare Per på P&H dive travel som har ett sådant tålamod med alla ombokingar.

Tänkte hyra en vespa och se mig om lite på Negros och då det är lågsäsong så kan Bbing och Gary säkert komma loss och visa lite av sin vackra del av Filippinerna. Ett besök hos Belinda är också inplanerat och jag hoppas att hon mår bättre än sist vi såg henne. Inte lätt att klara sig när man inte kan jobba och få någon inkomst. Om någon vill skicka med en slant finns fortfarande kontot öppet för gåvor:

Clearingnr 8314-7 

Konto 44087662-1

Sparbanken i Lidköping

Ska bli roligt att återse alla vänner, så watch out Pura Vida, soon the Swedish team is back.

Mer underytanbilder

Har nu suttit och tagit hand om de drygt 2000 bilder som jag tog under ytan under mina två veckor i Dauin. Tyvärr spökade en utav mina blixtar så det kändes skönt att veta att det var två nya, större, tyngre men framför alt bättre blixtar på väg från USA till Svedala. Men nu är de här så nästa gång har jag bara mig själv att skylla om bilderna inte blir bra.

Det tar sin tid att rata, slänga, välja ut och sedan bildförbättra bilderna man tagit, när man väl tagit bort de som saknar skärpa, är felbeskurna eller har för mycket backshatter etc, har man fortfarande nästan 1000 bilder kvar. Så det tar sin lilla tid att välja ut de "final seventyfive". Nu fyra dagar senare är jag äntligen klar. Här kan du se dessa undervattensbilder som jag laddat upp på uvfotograf.se

http://www.uvfotograf.se/medlem/1906/gittan-noren/fotogalleri/20129/dauin-april-11.html

Allt har en ända, men också en början...

Näst sista dagen gjorde jag de två sista dyken på förmiddagen då flyget till Manila avgår under eftermiddagen. Känns alltid sorgligt att allt det som man sett fram emot har ett slut. Efter en dusch var det dags för sista natten med gänget, alla de som gjort vår semester till "one of the best". Efter att ha bjudit på mat och dryck (ja i Filippinerna kan man bjuda tio pers utan att bli ruinerad) var det byns karoke-ställe som stod på tur. Detta är ett ställe som agerar butik av allehanda, pub, biljard- och karaokeställe och då ska man veta att Filippinare tar karaoke på allvar, man kan sina sånger utantill.
Själva karaokemaskinen består av en tv-kärm ca 19 tum och någon form av data med ca 3-4000 låtar som man kan välja i en katalog. När man valt sitt nummer så spelas låten upp i någon form av orgelvariant och texten kommer upp på skärmen, detta tillsammans med några rörliga bilder som har absolut inget med själva låten att göra. De varianter jag såg var munputande lättklädda tjejer på safari med babynoshörningar som rekvisita och en vad som såg ut som reklamfilm för en skidort, helknäppt. Bara detta kan få mig att brista ut i skratt, men så gör man inte speciellt som killarna, Poloy och Gary, som vant la ner hela sin kropp och själ och sjöng riktigt känslosamt.Detta samtidigt som vi sittandes på vingliga plaststolar fisk ducka för biljardköer som användes flitigt vid biljardbordet knappt 50 cm bakom oss.

Sista dagen börjar redan "the vacation hangover" sätta in och man packar och är klar säkert tre timmar före pickup för transfern till flygplatsen. Känns alltid så sorgligt att lämna Dauin och alla vänner man fått där. Som tur är har jag ytterligare en resa inbokad redan i juni då jag ska tillbringa fyra härliga veckor i Filippinerna, en vecka i Anilao och en vecka på Capilao och sedan två veckor i favoriten Dauin.

Hemresan börjar med en flygresa mellan Dumaguete och Manila där vi måste övernatta för att det inte går något riktigt tidigt morgonflyg till Manila. Efter en dryg timmas flygresa checkade vi snabbt in på The Heritage hotell och tog sedan en taxi till Mall of Asia, ett av Asiens största köpcentrum där vi flanerade runt och fick oss något att äta. Det är något konstigt, så snart man påbörjat sin hemresa så vill man bara hem eftersom allt känns som en lång väntan på nästa flyg. Vi la oss tidigt och sov som stockar tills det var dags att kliva upp och åter bege sig till flygplatsen. Den incheckning och köp av extra bagage som vi gjort tidigare var som bortblåst och man retar sig på den lilla kryssrutan med "Skriv ut boardingpass och kvitto på flygplatsen" och den personal som frågar efter utskrift, precis som man har en printer med sig på resan. Tydligen var det de som gjort något misstag för efter mycket argumenterande och försök att koppla upp sig på den medhavda datorn så meddelade de att det var jag som gjort fel och köpt extrabagage i Maries namn. Ja ja tänkte vi vi checkar väl in två på Mia och ett på mig det är väl inte hela världen. Döm sedan om vår förvåning att när det byttes personal så var det helt plötsligt tvärt om, inte kunde väl Mia checka in två bagage när det stod att det var jag som betalt ett extra bagage. Allt detta  gjorde att den snabba incheckning som vi hoppats på tog en halvtimma. Immigration där man först står i kö för att betala de 900 peso, som avreseskatten är och sedan nästa kö för att få sin utresestämpel gick förvånandsvärt fort. Sist tog hela incheckning och immigrationprocessen över två timmar och trots lite strul med incheckning var allt avklarat på en timma. Efter en tretton och en halv timmas flygresaoch fem filmer senare landade vi i tid på Amsterdams flygplats och ytterligare fyra timmar senare blev vi hämtade av Tomas på Landvetter. Trötta men nöjda efter två underbara veckor i Filippinerna somnade vi som stockar.

Bäst av allt nästa resa redan inbokad, Filippinerna I'll be there in just fifty days.
Framför allt bikinin ligger redan i resväskan.

Så fortsättning följer...