Life is good

Efter fjorton dagar utan shopping kan man ju riktigt känna abstinensen så efter dagens dyk bar det iväg med lokalbussen in till Dumaguete tillsammans med Mia och Bbing. Sedan nästan två år finns ett shoppingcenter vis namn Robinsson. Där inhandlades det diverse skor och en kasse leksaker till Garys son och Roses lillasyster.
Efter att abstinensen lagt sig tog Bbing oss i en liten trycykle, i en sådan får det plats minst åtta filippinare men efter att jag och Mia trängt oss in var det nästan fullt, (himla små de är här) till en inhemsk restaurang där det serverades "Roasted chicken" med ris. Först tvättade man händerna och sedan fick man mat och tallrik, maten intog man sedan med händerna. Allt var väldigt gott förutom den lilla förbaskade chillin man hade för att spica upp soyasåsen man fick till. Kan säga att den brann rätt gott i mun och på läppar.
Sedan var det åter dags att vika ihop sig för den långa turen tillbaka till Dauin i en riktigt slö tricykle.

Torsdag kväll firade vi riktigt ordentligt med lite tropiska drinkar i baren då jag gjorde mitt 400:e dyk under dagen. Nu verkar allt verkligen vara på plats igen, Hairy frogfish, Halimeda gostpipefish, Velvet waspfish är några av de raringar vi sett under dagen. Svårslaget ställe att hitta fantastiks, mysko saker på botten, I love this place.

Tiden flyger

Fattar inte riktigt var tiden tar vägen, dagarna bara flyger iväg då man har tre dyk att passa in och dess mellan ska det fyllas på i kistan. I de flesta fall har maten bestått av en fantastiskt god kycklingsallad med chili och mangosås. Man blir verkligen bortskämd, bara att beställa så står den där färdig och inte behöver man Diska hellerVill verkligen passa på att njuta av ljumma vindar och vackra vyer.

Idag står Apu Island på schemat, vilket innebär att att vi med båt åker ifrån resorten vid halv nio och sedan åker de ca 40 minuterna det tar till Apu, dyker tre dyk med en timmas ytintervall emellan, vi är sedan åter vid fyratiden på Pura Vida.

 Idag blir första dagen jag ska dyka med Mia, då jag ska vara med när hon gör sina sista moment i Advanced kursen, drift dive och fish identification.

Har fått mig en funderare

Igår var det först och främst dykning på schemat. Mia gjorde sin första del i Advance-kursen, Peak bouancy och jag gjorde som vanligt tre dyk. För Håkan var det dags att bege sig hemåt.
Att dyka är för mig, som att gå på SPA för många andra, jag blir så totalt avslappnad och kan bara njuta av alla intryck. Skulle man sedan se något annorlunda och ovanligt så är det vara en bonus. Igår såg vi Wonderpus för första gången på länge här då det verkar ha varit iväg på annat håll ett bra tag. De säger att jag alltid för tur med mig och får hit sakerna igen.

Senare, efter att ha duschat av oss allt salt var Mia och jag iväg upp i byn på en promenad och stötte på Gary som för tillfället är "sjukskriven" för sin förkylning. Han frågade om vi ville se var han bodde och det ville vi givetvis. Efter att ha gått in på mindre och mindre stigar var vi framme vid hans "hus". Jag kan bara säga att jag blev mållös och beklämmad över hur enkelt de bor. Ett tvåvåningshus där bottenplattan (som för övrigt inte fanns) var ca 2 x 4 meter där Gary stolt visade ett bord som hans svärfar gjort till dem. Övervåningen bestod av två rum  med en säng bestående av en sängram ca 90 cm med väv av nylåntrådar, thats it. Garys fru, Rose, en blyg kvinna som säkert inte väger över 35 kg satt ihopkrupen  utmed ena väggen. I detta hus bor de tillammans med deras son och Roses yngsta syster. Väggar och golv är byggda av trä och bambu. Både jag och Mia var mållösa och visste inte riktigt hur man skulle säga. Först nu förstod jag hur fattigt de lever och är ändå så otroligt trevliga och glada mot oss som verkligen har allt.

Mitt i allt detta ville Gary bjuda oss på middag, vi tyckte det var en bättre ide att vi fick bjuda honom och hans familj på middag följande kväll. Undra om vi inte ska erbjuda dem en shoppingdag i Dumaguete också.


Lite mer tacksam över det jag har...

Besök hos Belinda

Idag har det varit en stor dag, vi tillsammans med sju stycken från dykcentret har varit på besök hos Belinda. Vi hyrde några motorcyklar och begav oss upp i bergen där Belinda numer bor med sin familj hos sina föräldrar som är bönder uppe i bergen. Det tog ca 40 minuter att ta sig dit och vi blev mottagna av Belinda och hela hennes släkt, minst 50 personer som väntade in oss och ville hälsa och tacka för att vi hjälpt Belinda med hennes operation. Ett festbord var uppdukat med en massa filippinsk festmat som helstekt gris, fiskrätter och även en get hade fått sätts dit livhanken.


 Belinda själv var väldigt rörd när vi hälsade och jag gav henne fotot med alla hjälpande vänner som varit med att samla in de pengar jag överlämnade till Belinda. En och annan tår rann ner på många kinder och det var verkligen känslosamt. Än så länge kan Belinda inte röra på benet utan det dröjer nog ett bra tag före hon är återställd. Hon hade förutom krossat knä och ett komplicerat benbrott även en bruten axel som gör att hon inte riktigt ännu kan göra försök med kryckor men de kommer säkert att komma till nytta vid ett senare tillfälle. Det är ju trots allt inte mer än drygt tre veckor sedan hon opererade sitt ben.

Efter att ha tillbringat tre timmar i Belindas hem med alla släktingar var det många intryck som snurrade i huvudet och det var verkligen intressant att bli inbjuden till en normal familjs hus. Huset var enkelt och inte så stort men verkligen rent och prydligt. Fast en och annan fråga ställde man sig då det bodde nio personer på en relativt liten yta.

I morgon är det dykning som gäller...

Några smakprov från livet under ytan

Det är mycket nu

Konstigt att man inte har tid att blogga, man är ju ändå på semester. Tre dyk om dagen får dagen att bara springa iväg, mellan dyken så ser man till att fylla på med mat och dryck och rätt som det är så är det dags att spola av sig saltet och fylla på med något gott igen. Eller vad sägs om, thaikyckling, kycklingsallad med chillimangosås och en massa annat gott, för att i inte tala om drycker, San Miguel, Red Horse och inte minst en färsk mangoshake med rom.

Igår firade vi att Mia nu är officiell dykare då hon igår galant klarade sluttestet. Nu när hon som mest pustar ut över allt pluggande har vi övertygat henne om att ta Advanced open water så får hon dyka med mig och övriga utan några begränsningar (inte här i alla fall gör ska man ner under 30 m så får man gräva =).

Igår lyckades jag verkligen få till det, bar ombord vikter och vad jag trodde mina fenor, vilket sedan inte alls visade sig vara mina utan en annan tjejs som hade likadana. Hon hade bara konstaterat att hennes redan var ombord och därför saknades mina när det var dags att hoppa i plurret. I tron att jag skulle få sitta på båten lånade en snäll man ut sin ena fena så vi båda kunde sedan genomföra våra 60 minuter med var sin fena. Det var lite svårmanövrerat men helt klart dykbart även om man i strömmen fick kämpa dubbelt.

I morgon ska vi besöka Belinda som kommer att få ta emot ett gäng på åtta personer som på motorcyklar ska bege sig upp i bergen där Belinda bor hos sina föräldrar efter olyckan. De kommer att laga till en festmåltid på GET. Jag försökte övertyga om att detta inte var nödvändigt men hon och hennes familj vill på så sätt visa sin tacksamhet över den hjälp vi gett henne. Någon gång ska ju vara den första.

Strömavbrott och datauppkopplingar är vanliga och om man kollar in ledningarna kan man förstå varför.

Nä nu dags för en ny dag i Paradiset, idag står Apu island på schemat och då är det tidig avgång och man är inte tillbaka förrän sent på eftermiddagen. Det tar ca 40 minuter ut till ön och sedan dyks det tre dyk över vackra koraller så nu ska den nya doomen och vidvinkel-objektivet invigas.

En hälsning från Paradiset

Skönt att vara framme och ha kommit in i den vanliga dyktrallen, tre dyk om dagen och däremellan påfyllnings av mat och dryck. Våra tre par kryckor har blivit legendariska här i Filippinerna och dess väg hit. Håkan skämdes så han rodnade när vi blev preebordade på flyget mellan Amsterdam och Manila, men vad ska man göra man kan ju inte säga emot när de tycker vi ska gå ombord före. Vore ju lustigt att säga, vi behöver dem inte för då kan vi ju inte ta med dem. Nästa flyg beslutade vi att inte spela handikappade utan hoppade och lekte med kryckorna men blev ändå preebordade på grund av att vi hade bussiness class biljetter. Bakom hörde vi en smått irriterad man säga att han inte alls trodde att vi behövde dem =)

Efter att ha släpat kryckorna hela vägen hit var jag så uppe i detta att när en äldre man som alltid tog en drink i baren på Pura Vida vid sextiden stödde sig på en krycka , var jag övertygad att det var en av våra hon skojade med och jag sa skämtsamt till honom; Only old men use ond crutch. Kände mig smått dum när de andra sa att det inte var en av våra…

Till er som undrar hur det gick med den legendariska kvarglömda bikinin kan jag säga att det funkar alldeles utmärkt att dyka i BH och boardershorts. Däremot känns det lite konstigt att sitta där i baren iklädd en dyblöt BH, men som sagt det kostar att ligga på topp och det är ju alltid roligt att glädja andra.

Vädret här är toppen och vi har under första dagen dykt med en kvinnlig duktig guide vid namn Adelfa och idag ska vi dyka med Rico som även han är otrolig på att hitta alla små mysko saker man kan hitta i den mörka Dauinsanden. Mia har redan klarat av kapitel ett i Open Water kursen och idag står nummer två och tre på tur.

Nä nu väntar Paradiset...

Spännande början

Sitter nu lite smått omtumlad i business lounchen för Philipine Airlines på Manilas flygplats efter en lååång resa via först Göteborg sedan Amsterdam. Har stora funderingar om hur mina två dykveckor ska bli eftersom jag, den "vana" resenären efter en timmas bilfärd mot flygplatsen kommer på att jag inte packade ner någon bikini. Så nu har det hänt det som absolut inte får hända, jag har ingen bikini. Om ni vet hur filippinskorna ser ut så vet ni att de är halvmetern kortare och även dimensionerna är andra. Jag som har svårt att hitta bikini som passar hemma i Svedala är nu i pygmeernas land utan chans att hitta en bikini i rätt storlek. Även hemma är detta ett stort problem och alla tjejer vet hur det är man kan prova 50 utan att hitta Bikinin med stort B. Som en lösning på detta har jag de senaste 15 åren köpt samma Panos Mani bikini  i två ex varje år. Har fått många upplyftande förslag av mina medresenärer som att använda BH och trosor, dyk utan etc men inget av dem känns riktigt lockande.

Men inte ens detta kan få mig att inte se fram emot att komma fram till allt och alla på Pura Vida Resort i Dauin. Nu återstår endast lite softande i lounchen, en timmas flygresa och de sista 40 minuternas bilresa. Om någon sedan skulle ha vägarna förbi befinner sig The Swedish Team där de kommande två veckorna. Vädret verkar lovande och jag ser verkligen fram emot dykningen, med eller utan bikini. Kommer ni förbi tar jag tacksamt emot en Panos bikini, modell Mani, storlek 40 jag bryr mig inte så mycket om färgen =)

Fortsättning följer...

Äntligen

Äntligen nu är vi på väg mot våra drömveckor i Filippinerna. Mia ska bli dykare, Håkan ska slå rekord i att dyka så mycket som möjligt under en vecka och jag ska prova all ny fotoutrustning som mina stackars medresenärer ska hjälpa mig släpa på. Det enda som oroar mig är att samtidigt ska vi ska hoppa på kryckor allihop. The Swedish Team kan ju bli misstagna för krypplingar.

Hit ska vi

Till Dauin kommer vi genom att flyga från Göteborg med start 10.55 lördagen den 16 april till Amsterdam. Därifrån flyger vi med KLM, ett av de flygbolag som flyger direkt till Manila från Europa, sedan vidare med Philipine Airlines till Dumaguete på ön Negros. Vi kommer att vara framme på Pura Vida Resort söndag 16.30 lokal tid (de ligger +6 h), d v s att från dörr till dörr tar det drygt ett dygn. Tricket är att redan innan avresa stryka den dagen ur almanackan. Ett annat trick för att klara tidsomställningen och jetlagen är att veckan före avresa försöka anpassa sig till den nya tiden. Detta genom att gå upp riktigt tidigt, så klockan fem ringer klockan och jag står vid sängkanten och vinglar, men tänker på hur mycket lättare det blir när man kommer på plats och då känns den tidiga morgontimmen mycket mer positiv (sen har jag upptäckt att man hinner göra en massa saker också). Har någonstans hört att kroppen klarar att ställa om en timma per dygn och då är det ju bara att välja när och var man vill göra detta.
Väl framme väntar många efterlängtade återseenden och jag kan säga att det sitter gott med en kall öl och lite mat. Därefter är det bingen som gäller, man vill ju orka upp tidigt och för att kunna göra de tre dyk man vill göra under måndagen. Det är ju trots allt en dykresa!

Det kostar att ligga på topp...

Lugnet lägger sig

Jag är resklar, allt är packat (nästan), alla P:n är med, alla förberedelser gjorda och nu inser jag att det är bara själva resan kvar. Nedräkningen är snart nere på NOLL.

Ska bli underbart att träffa alla igen, Belinda, som jag tillsammans med min svenska vänner skramlat ihop till en operation för att reparera hennes ben som blev skadade i en trafikolycka, Gary (glädjespridaren) med världens gladaste skratt, Dorethy (Bbing) den outtröttliga instruktören, Mr Lee som är världens partyfixare, Rico, Jesse och Adelfa som är de bästa dykguider jag träffat, Alla tjejer och killar i baren och restaurangen och all övrig personal som gör allt för att göra livet så bra som möjligt för oss som kommer dit, för 15 kronor om dagen. Dessa glada, nöjda människor får mig att bli lite mer ödmjuk över hur bra man har det. De tycker de har det bäst i världen och är fullkomligt nöjda, ändå har de bara en bråkdel av alla de fördelar och saker jag har.

Jag längtar...

Oj vad tung packningen blev

Fast man bara tar några kjolar, ett par badshorts och några t-shirtar ändar alltid packningen upp med att vara för tung. Två för tunga handbagage fyllda till bristningsgränsen av kamera-utrustning, vågar inte ens tänka på vad de väger. Väska på drygt 23 kg så det blir att dela med sig av både det ena och det andra till Mia som kan det där med att packa lätt. Jasså, var det din första dykresa, skulle man aldrig kunna tro!

Kan det bero på alla filippinska vänner man skaffat sig som gillar god svensk choklad och har handallergi av alla glas som ska diskas i baren, så man har tre liter allergigodkända diskmedel med, de vill inte heller bli brunbrända så solskyddsfaktor 50 är önskvärt och det är klart de ska ha svenska verktyg som verkligen funkar när de ska hjälpa oss m m. Ja det kostar att ligga på topp så det är bara att släpa. Då har vi inte ens tänkt på de tre par kryckor som ska med, var vi inte tre, hmm kanske ger oss en möjlighet att komma först ombord på planet.

Nu är det nära...

The Swedish Team

Nästa resa är på G, på lördag bär det iväg mot Dauin som ligger i Visaya, Filippinerna, närmare bestämt på ön Negros. Där ska jag besöka Pura Vida Dive Resort för femte gången. Det är den enda resort jag besökt mer än en gång men jag älskar stället, dykningen men framför allt människorna där. Denna gång har jag mina vänner Mia och Håkan med och det ska bli toppen att visa dem mitt "favvoställe". Vi bildar tillsammans "The Swedish Team" (Vore väl skam om vi inte kunde hamna under månadens gäster på Pura Vidas hemsida).

Egentligen skulle jag, om jag varit smart, packat men det var liksom svårt att skapa en blogg. Tänk vad många "jag skulle egentligen" det finns. Får väl packa i morgon i stället. Den här bloggen handlar ju trots allt om semester.


Flaggor och t-shirts tryckta och klara

Mina reseanteckningar

Denna blogg är till för dig som är intresserad av resor och vill ta del av mina reseanteckningar om platser resor runt om i världen. Resandet har med åren blivit viktigare och viktigare för mig då de ger mig så mycket minnen och minnen har man ju alltid kvar även efter resans slut.

Jag älskar att resa, upptäcka nya resmål och träffa nya bekantskaper från världens alla hörn som man sedan håller kontakt med via bloggar och Facebook. På mina resor upptäcker jag om möjligt världen även under vattenytan. Ett annat stort intresse är att fotografera men bäst av allt blir det naturligtvis när jag kan kombinera alla dessa intressen.

Jag kommer i bloggen skriva reseberättelser och beskrivningar från de resor jag kommer att göra men även förberedelser och planeringar inför kommande resor. Jag kommer även att ge tips och råd från resmålen och givetvis ladda upp bilder.

Så häng med ut i världen!